Ett varje dag

Det finns över tre tusen hemlösa bara i Stockholm. Dom fryser. Dom är hungriga. Dom är fattiga, och svikna av både samhälle och medmänniskor. Dom är ofta narkomaner eller alkoholister utan någon alls att vända sig till. Dom har inte möjligheten att göra något åt sin situation, inte något enda val.

Varje år vräks ca 300 barn från sina hem då deras föräldrar misskött sig. Det är barn som lever i sådan social misär redan innan de förlorar sina hem att man kan tycka att istället för bäddsoffan hos någon släkting borde de få leva livet ut på lyxhotell. Deras föräldrar har av en anledning eller annat inte kunnat betala hyran, men de här barnen har inget val.

Varje år avvisas 20.000 asylsökande. Det är trasiga människor som flytt sina hemländer och lämnat allt de har för ett liv utan krig och förföljelse. De har flytt till Sverige för att dom troligtvis dödas eller torteras om dom stannar kvar i det land de levt hela sina liv i, där de förstår hur saker fungerar och språket. De har valet mellan liv i ett främmande land eller död i sitt eget, och det kan inte kallas ett val.

En man som tycker att han är kvinna kan låta kuken sitta kvar ett par år. En kvinna som tycker att hon är man kan vänta med att sätta dit den.

Sorry, men jag tycker att ni som hetsar upp er över att 30 personer varje år steriliseras när de väljer att byta kön fokuserar på HELT fel saker. Det finns större och viktigare saker att skrika på gatorna om och spamma Facebook med.

Jag har alltid varit han som spänner ögonen i grova gubbar som tränger sig före små tjejer i McDonalds-kön till dom ställer sig sist, som höjt rösten när någon säger något jävligt opassande om invandrare, kvinnor, män eller förintelsen. Den där jobbiga som säger ifrån när en projektledare beter sig illa mot en kollega, som protesterar när någon gör fel mot någon, och inte backar.

Min fru brukar säga att jag är rättrådig, och det känns rätt fint när någon kostymgubbe som tagit sig friheten att sätta sig på en liten invandrartjej gapar som en fågelholk när hans ansikte befinner sig två centimeter från mitt och får höra att han borde be henne om ursäkt.

Men vet ni? Jag är klar. Varje gång man står upp för vad man tror på i ett samhälle som inte delar ens ideal kostar det energi. Inte bara just då, utan under en lång tid. Jag orkar inte längre bli förbannad, eller argumentera, hota eller övre huvud taget bry mig om sådant främlingar gör mot främlingar. Jag ser dagligen folk som inte bryr sig om något annat än sig själva, och dom verkar så jävla pigga, glada och entusiastiska. Jag har en himla fin familj, och jag vill kunna vara sådär obrydd och glad när jag är med dom istället för att vara trött eller arg över något som hänt någon annan på stan.

Så vet ni? Ni som låter folk sätta sig på er, tränga sig före i kön, och allmänt härska över er; ni får faktiskt ta och kliva upp och försvara er. För jag är klar.

Det är snorkallt ute, men det hindrade inte Kitty från att gå ut och rita en hopphage på trottoaren tillsammans med granntjejen. Imogen sitter och skriver skolarbete, och jag sitter och längtar till våren. Kyla och snö har aldrig varit mina grejer, och jag missade Avegas höstkonferens på Mallorca den här helgen.

Istället får jag sitta och titta på bilder från en av historiens bästa vår-resor; den här.

Jag sitter och bläddrar citat på Amazon.com, och snubblade på detta

So my unsolicited advice to women in the workplace is this. When faced with sexism or ageism or lookism or even really aggressive Buddhism, ask yourself the following question: “Is this person in between me and what I want to do?” If the answer is no, ignore it and move on. Your energy is better used doing your work and outpacing people that way. Then, when you’re in charge, don’t hire the people who were jerky to you.

Jag vet inte vem Tina Fey är. En googling visar att det är en skådis som tydligen har varit med i några filmer, men det är hur som helst hon som skrivit det där. Och det är verkligen precis den attityden jag önskar att alla hade. Om någon säger något jävligt korkat, är översittande eller allmänt vidrig men det inte har någon påverkan på ditt liv och dina mål; skit i det. Det gäller inte bara kvinnor även om det är dom som får rådet ovan, utan verkligen alla.

Jag tror alla skulle må så mycket bättre om dom bara kunde skita i saker som faktiskt är totalt oviktiga.

Edit: Charlotte Brontë håller med; “Life appears to me too short to be spent in nursing animosity or registering wrongs.”

Eller “min hjärna!” snarare…

Jag utsatte den precis för samtliga bloggar på Bloggportalens topplistor, och jag undrar bara… varför? Varför finns dom? Varför läser folk dom? Vad jag kan se har Kissie inte blivit något större trainwreck än vanligt, Kenza bloggar om sin nya Bayswater, och jag sitter som ett stort frågetecken. Kenza har en miljon läsare i veckan. Kissie åttahundratusen. Vilka är ni egentligen, ni som läser? Varför gör ni det?

Ja, jag vet, man kan fråga detsamma om min blogg, men den kan åtminstone inte beskyllas för att ha läsare, så bortse från dess existens ok?

Mina är lite trasiga, på insidan. Kan man säga att skor har foder? Det är hur som helst det som är trasigt.

Jag köpte ett par grön/vita Stan Smiths på Filippinerna i februari, och dom är redan paj. Dom har sett gräsliga ut hur länge som helst, men mest smutsiga. Jag försökte göra rent dom en gång, men det hade lika stor effekt som en liten handdammsugare vid Ground Zero. Det är typ alltid så med mina skor; dom är helsabbade efter ett halvår. Andra verkar kunna ha sina hur länge som helst utan att ens få en fläck på dom, men inte jag. Tror ni det beror på att jag har dom på mig sexton timmar om dygnet fem dagar i veckan, och rätt många timmar på helgen?

Dom säger ju att skor behöver vila, men vafan, sneakers? Vila? Behöver jag köpa fem par för att dom ska hålla i all evinnerlighet eller? Håller dom för alltid då, eller håller dom bara fem gånger så länge som ett par skor skulle ha gjort?

Eh, ja, alltså, jag ska köpa nya skor. Kanske idag, kanske i morgon, men jag behöver nya sneakers SNART. Vet ni några snygga?

• Folk ska komma typ när som helst. “Kom någon gång efter sju” liksom
• Dom ska ha med sig det dom kommer dricka den kvällen
• Det ska inte finnas någon uttalad önskan att gå på krogen
• Det är fler människor än vad det finns sittplatser. Ja alltså, stolar, fåtöljer och soffor ska vara fulla. Folk ska sitta på golvet och i sängen också
• Det spelas inte dansmusik, utan helt vanlig rock och pop.
• Det finns något slags allmän samlingsplats för rökare. Antingen under fläkten i köket (bäst) eller på balkongen, och här ska det hela tiden finnas minst tre pers.

Det där är typ mina kriterier för en fest. Och vet ni, det verkar typ omöjligt att vare sig hitta eller arrangera en i Stockholm. När folk fyller 18 MÅSTE dom helt plötsligt gå ut, och helst utan ens en förfest. Visst finns det folk som “har fest”, men då är det typ 5-6 pers som dricker vin och röker på altanen. Då är det ju inte en fest, utan typ en liten kompismiddag.

Seriöst Stockholm, varför vet du inte hur man festar?

Minns ni när man såg fram mot helgerna? Nu vill jag bara att den här lediga tiden ska ta slut så ungarna kan gå till dagis och skola och jag till jobbet.
Hur kommer det sig att ungar kan vara så jämförelsevis duktiga efter långa dagar på sitt håll, men att det är konstant skrikande lördagar och söndagar? Okej, dom kanske har tråkigt eller något men jag vet inte om jag köper det NÄR DOM ALDRIG VILL GÖRA NÅGOT HELLER! Och jag väljer hellre skrik och skrän hemma än gnäll och skrik ute bland folk, faktiskt.
Jag blir tamejfan snart eremit, eller sätter ungarna på internat.
Nu ska jag köpa kött i förberedelse för svärisarnas besök.

Jag snodde den här härifrån, och jag har tråkigt.

Brukar du komma i tid:
Ja, om jag är själv. Om Anna är inblandad kommer jag alltid för sent.

Har du bra kondition:
Jag kunde springa 400 meter utan att avlida innan jag började röka. You do the math.

När blev du fotad senast:
Vet inte? Februari?

Hur känner du dig nu:
Snuvig, trött, rastlös.

Vanligaste färg på dina kläder:
Grått.

Kan du laga mat:
Klart jag kan, tror du jag är fyra eller?

Vad pluggar du:
Det gör jag inte. Jag jobbar med systemarkitektur och sånt.

Blir du bra på kort:
Jag ser ut som en älg på kort. Nu är jag inte lika tjock längre, så nu kanske det är mer som en ren?

När och varför grät du senast:
När Kitty föddes, tror jag, för det var så jävla starkt och fint.

Var det pinsamt att svara på det:
Är du cp?

Hade du en bra kväll i går:
Jovars, men mitt godis kom för sent.

Din favoritdryck på morgonen:
Kaffe.

Är du nyttig:
För vem? Menar du om jag äter nyttigt och så? Jo, oftast.

Har du någonsin haft ett jobb:
Haha ja!

Är du blyg:
Nej verkligen inte…

Vilken tid gick du upp i dag:
6.30, as always.

Vilket tv-spel spelade du senast?
Starcraft 2.

Vilket tv-spel är ditt favoritspel?
Jag vet inte, jag är rätt trött på dataspel.

Hur mycket krävs för att du ska bli full?
Alltså jag börjar väl bli full ganska direkt, men för att uppnå någon högre grad av fyllnad går det åt en hel del.

Har du spytt offentligt?
Det är klart jag har, har inte du det?

Jag sover:
Alldeles för lite, men rätt bra.

Vad sa du senast?
“Kom då Spencer. Din fjant, sluta gnälla.”

Var du på någon festival i somras:
Nej, Arvika la ju ner. Igen. Var ska man åka då?

Vem ringer du när du är arg/ledsen:
Ingen. Ensam är stark, Ensam och bitter är ännu starkare.

Vad skulle du behöva just nu:
Städfirma samt ett halvårs lugn och ro.

Har du snygga skor:
Ja, men dom har jag aldrig på mig. Dom är för fina.

Vad var det första du sa i morse:
“Säg åt Mamma att hon lovade att gå upp och ge Spencer mat. Säg åt henne igen.”

Har du sovit i din egen säng i natt:
Ja, klart.

Har någon annan sovit i din säng i natt:
Jag har ett svagt minne av att Anna sov där en stund. Hon var inte där när jag vaknade.

Har du körkort:
Klart jag har, jag är ju inte Stockholmare.

Är du ensam nu:
Nja… Spencer är ute och river gräs, och Kitty är någonstans i krokarna. Men i rummet, ja!

Vad ser du fram emot mest denna vecka?
Eh… jag vet inte, faktiskt. Inte så mycket?

Det händer rätt ofta att jag funderar på att radera bloggen eftersom jag så sällan skriver i den, och ibland tar jag faktiskt bort den också.

Just nu funderar jag på det igen. Men den här gången kommer jag faktiskt ihåg att ibland, väldigt sällan, känner jag faktiskt för att ventilera något offentligt och att det skulle vara jäkligt bra att ha en blogg att göra det i. Så den får vara kvar.

Det var bara det.