The Darkness
Jag sitter i bilen nere vid Mälaren och skriver det här, visst är det lite som att leva i framtiden?
Jag skulle egentligen bara köpa lunchmat och Salta Katten åt Anna som är sjuk, men så upptäckte jag att det började mörkna, och var tvungen att stanna någonstans och bara sitta.
Jag älskar verkligen sommaren, men nu börjar den lida mot sitt slut, och som vanligt märker jag att solen som lyst nästan dygnet runt har varit lite påfrestande. Nu när jag sitter här i skymningsmörkret känner jag hur mycket jag saknat mörkret, och hur jag slappnar av.
Ja alltså, inte på något gotiskt vis.
Hur som helst; när man sitter här och bara ser himmel, vågor och enstaka lanternor (och skogen på andra sidan vattnet, några bilar och hus, gatlyktor och så) blir man, eller åtminstone jag, lite sentimental. Jag tänker på var jag var för tio år sedan (riktigt illa ute) och var jag är nu, med fru, två underbara barn, eget hus, framgångsrik firma osv. Jag tjänar galna mängder pengar, kör en Lexus och jag har ett bolag till i startgroparna som förhoppningsvis kommer tillåta mig att gå ner och bara jobba deltid. Vi är alla friska och välmående, småbarnsåren är ganska mycket över så jag får tid att lära mig gitarr igen, huset är snart färdigrenoverat.
Det här är inte menat som ett skrytinlägg, alltså verkligen inte. Det är mest… tacksamt. Jag är så otroligt tacksam för att jag lever och har både hälsan och så mycket mer därtill. Jag skulle inte ha något av det här utan dig.
Tack Anna.