Så det kan gå
Den här sommaren skulle bli den bästa någonsin, men istället blev det en som lätt ligger på topp-3 bland de sämsta. Den kan mycket väl ligga högst upp, men för att vara säker måste jag göra en djupdykning bland minnena, och det känner jag mig inte riktigt redo för. Vid närmare eftertanke tror jag inte att jag tänker ge mig på det utan professionell hjälp nära till hands, så att säga.
Jag har börjat nytt jobb idag. Senior systemarkitekt på ett världsledande företag, och det är ju skönt, så har jag något att sysselsätta mig med. Imogen sover över hos mormor i natt, och i morgon skeppar vi över Kitty dit också, så vi kan åka och hämta hem våra saker. Det skulle ha blivit så bra, med ny dator, ny tv, nya sängar och en stor dos omtanke, men inte ens det kunde jag få ha. Nej, ska jag bidra med något ska det verkligen vara i form av bidrag. Bara ge, aldrig få, det är så det alltid har funkat, och det är så det alltid kommer vara. Helst ska jag inte finnas som annat än en spelpjäs, eller något annat man kan bestämma över, och får jag för mig att jag är något annat än en undersåte ska jag genast plattas till och sättas på plats, med ett “Inte konstigt att du ser ut som du gör när du äter sådär” (föraktfullt tonfall till en räddhågsen sjuåring) eller ett “Jag tänker inte betala för kläder åt dig, du kostar så jävla mycket ändå” när man som försynt femteklassare undrar om man kan få något annat än kollegans barns (dotter och son) avlagda och urblekta kläder.
Det kanske låter som småsaker, men det finns så mycket mer som jag avstår från att skriva om på grund av någon slags lojalitet (ja, jag känner fortfarande lojalitet, jag kan inte ändra på den jag är, och jag har faktiskt ingen lust heller), och efter trettio år av det fick jag nog och sa “no more”. Jag tänkte skriva “så slutade jag hoppas på att han skulle ändra sig”, men det skulle vara lögn. Jag hyser fortfarande någon fåfäng förhoppning om att saker och ting ska ändras, och jag vet inte om jag någonsin helt kommer lyckas stampa ut den sista lilla gnistan.
För ja, sån är jag, den borne optimisten, även om det känns som den egenskapen inte leder till annat än att man faller så mycket längre och hårdare när man väl gör det.