Ett varje dag

Jag har alltid varit han som spänner ögonen i grova gubbar som tränger sig före små tjejer i McDonalds-kön till dom ställer sig sist, som höjt rösten när någon säger något jävligt opassande om invandrare, kvinnor, män eller förintelsen. Den där jobbiga som säger ifrån när en projektledare beter sig illa mot en kollega, som protesterar när någon gör fel mot någon, och inte backar.

Min fru brukar säga att jag är rättrådig, och det känns rätt fint när någon kostymgubbe som tagit sig friheten att sätta sig på en liten invandrartjej gapar som en fågelholk när hans ansikte befinner sig två centimeter från mitt och får höra att han borde be henne om ursäkt.

Men vet ni? Jag är klar. Varje gång man står upp för vad man tror på i ett samhälle som inte delar ens ideal kostar det energi. Inte bara just då, utan under en lång tid. Jag orkar inte längre bli förbannad, eller argumentera, hota eller övre huvud taget bry mig om sådant främlingar gör mot främlingar. Jag ser dagligen folk som inte bryr sig om något annat än sig själva, och dom verkar så jävla pigga, glada och entusiastiska. Jag har en himla fin familj, och jag vill kunna vara sådär obrydd och glad när jag är med dom istället för att vara trött eller arg över något som hänt någon annan på stan.

Så vet ni? Ni som låter folk sätta sig på er, tränga sig före i kön, och allmänt härska över er; ni får faktiskt ta och kliva upp och försvara er. För jag är klar.

Det är snorkallt ute, men det hindrade inte Kitty från att gå ut och rita en hopphage på trottoaren tillsammans med granntjejen. Imogen sitter och skriver skolarbete, och jag sitter och längtar till våren. Kyla och snö har aldrig varit mina grejer, och jag missade Avegas höstkonferens på Mallorca den här helgen.

Istället får jag sitta och titta på bilder från en av historiens bästa vår-resor; den här.

Jag sitter och bläddrar citat på Amazon.com, och snubblade på detta

So my unsolicited advice to women in the workplace is this. When faced with sexism or ageism or lookism or even really aggressive Buddhism, ask yourself the following question: “Is this person in between me and what I want to do?” If the answer is no, ignore it and move on. Your energy is better used doing your work and outpacing people that way. Then, when you’re in charge, don’t hire the people who were jerky to you.

Jag vet inte vem Tina Fey är. En googling visar att det är en skådis som tydligen har varit med i några filmer, men det är hur som helst hon som skrivit det där. Och det är verkligen precis den attityden jag önskar att alla hade. Om någon säger något jävligt korkat, är översittande eller allmänt vidrig men det inte har någon påverkan på ditt liv och dina mål; skit i det. Det gäller inte bara kvinnor även om det är dom som får rådet ovan, utan verkligen alla.

Jag tror alla skulle må så mycket bättre om dom bara kunde skita i saker som faktiskt är totalt oviktiga.

Edit: Charlotte Brontë håller med; “Life appears to me too short to be spent in nursing animosity or registering wrongs.”

Eller “min hjärna!” snarare…

Jag utsatte den precis för samtliga bloggar på Bloggportalens topplistor, och jag undrar bara… varför? Varför finns dom? Varför läser folk dom? Vad jag kan se har Kissie inte blivit något större trainwreck än vanligt, Kenza bloggar om sin nya Bayswater, och jag sitter som ett stort frågetecken. Kenza har en miljon läsare i veckan. Kissie åttahundratusen. Vilka är ni egentligen, ni som läser? Varför gör ni det?

Ja, jag vet, man kan fråga detsamma om min blogg, men den kan åtminstone inte beskyllas för att ha läsare, så bortse från dess existens ok?