Ett varje dag

Jag har alltid varit han som spänner ögonen i grova gubbar som tränger sig före små tjejer i McDonalds-kön till dom ställer sig sist, som höjt rösten när någon säger något jävligt opassande om invandrare, kvinnor, män eller förintelsen. Den där jobbiga som säger ifrån när en projektledare beter sig illa mot en kollega, som protesterar när någon gör fel mot någon, och inte backar.

Min fru brukar säga att jag är rättrådig, och det känns rätt fint när någon kostymgubbe som tagit sig friheten att sätta sig på en liten invandrartjej gapar som en fågelholk när hans ansikte befinner sig två centimeter från mitt och får höra att han borde be henne om ursäkt.

Men vet ni? Jag är klar. Varje gång man står upp för vad man tror på i ett samhälle som inte delar ens ideal kostar det energi. Inte bara just då, utan under en lång tid. Jag orkar inte längre bli förbannad, eller argumentera, hota eller övre huvud taget bry mig om sådant främlingar gör mot främlingar. Jag ser dagligen folk som inte bryr sig om något annat än sig själva, och dom verkar så jävla pigga, glada och entusiastiska. Jag har en himla fin familj, och jag vill kunna vara sådär obrydd och glad när jag är med dom istället för att vara trött eller arg över något som hänt någon annan på stan.

Så vet ni? Ni som låter folk sätta sig på er, tränga sig före i kön, och allmänt härska över er; ni får faktiskt ta och kliva upp och försvara er. För jag är klar.