Ett varje dag

Visste du att om alla persiennsnörena gått av och man råkar luta lite på persiennen, då faller vartenda blad ut, och man får pilla tillbaks dom ett i taget?

Det visste inte jag.

Nu vet jag det.

Eftersom det är födelsedagstider uppdaterar jag min önskelista, klipper från det gamla inlägget. Det är bara två saker som tillkommit, inget har fallit bort eller gått i uppfyllelse.

• En båt. Det behöver inte vara en lustjakt, men kanske en träsnipa med sovplats för fyra, som man kan ta ut i skärgården?
• Lantställe. Det nuvarande är för tillfället inte ett alternativ eftersom jag 1: är arg och 2: det är smått hälsovådligt att sova där.
• En skateboard. Man kan lära sig åka när man är 31, eller hur?
• En kompaktkamera. Min Nikon D90 är inte portabel nog för att alltid bära med sig.
• En gitarr. Svart Les Paul, Custom eller Studio, och ja, det funkar med en Epiphone. Alternativt en ny plast-stämskruv till min usla Telecaster-kopia.
• Tillfixning av lack- och plastskavankerna på bilen. Och lackförsegling.
• Vetskap om en affär där dom säljer saker i samma stil som JC hade för 10 år sedan.
• Zelda II, Metroid och Punch-Out till NES.
• Luftkonditionering. Jag kanske sover i bilen resten av veckan, ok?
• Målade väggar och nytt golv i mitt lilla tillhåll.
• Flera vänner på en lagom intellektuell nivå. Dvs som kan snacka existensialism och WASPs skivomslag om vartannat medans dom förgasar hjärnan för att slutligen krypa hem. Och jag vill umgås med dom ofta.
• Ett välbekant hak (välbekant för mig) where everybody knows your name. Där ska jag hänga med ovan nämnda vänner.
• Boende nära ovanstående hak, så man slipper åka tunnelbana i en halvtimme för att komma dit och hem.

Om en vecka ungefär, den 20 juli, fyller den här lilla fisen 4 år. Visst är det konstigt?

Hon önskar sig en skateboard och ett träd. Skateboarden är inköpt, och vi funderar på vilket slags träd som kan tänkas passa. Jag är helt inne på körsbär (för det är rosa, tihi) medans Anna Klara vill ha någon jävla palm eller något annat med stora blad. Körsbärsträd är finare, visst?

4 år alltså. Är det inte lite fantastiskt? Det rycker lite i en-till-tarmen (NEJ det är inte en omskrivning!) men hur gör man om man inte har råd med ett rum till i Stockholm med omnejd, och jobbet ligger i Stockholm? Pendlar man 1.5h i varje riktning?

Ska den handikappade vara tacksam, eller vad menas? Jag tycker det här är lite väl bryskt, och jag tycker inte man ska kräva en handikappads respekt på det här sättet.

Whoa! Jag hade helt glömt att jag har en kategori för önskelistor! Att jag har glömt den är så klart skälet till att det bara finns en ensam liten lista där, som dessutom är väldigt ensam. Den behöver sällskap, och det här är mina önskemål för tillfället.

• En båt. Det behöver inte vara en lustjakt, men kanske en träsnipa med sovplats för fyra, som man kan ta ut i skärgården?
• Lantställe. Det nuvarande är för tillfället inte ett alternativ eftersom jag 1: är arg och 2: det är smått hälsovådligt att sova där.
• En gitarr. Svart Les Paul, Custom eller Studio, och ja, det funkar med en Epiphone. Alternativt en ny plast-stämskruv till min usla Telecaster-kopia.
• Tillfixning av lack- och plastskavankerna på bilen. Och lackförsegling.
• Vetskap om en affär där dom säljer saker i samma stil som JC hade för 10 år sedan.
• Zelda II, Metroid och Punch-Out till NES.
• Luftkonditionering. Jag kanske sover i bilen resten av veckan, ok?
• Målade väggar och nytt golv i mitt lilla tillhåll.
• Flera vänner på en lagom intellektuell nivå. Dvs som kan snacka existensialism och WASPs skivomslag om vartannat medans dom förgasar hjärnan för att slutligen krypa hem. Och jag vill umgås med dom ofta.
• Ett välbekant hak (välbekant för mig) where everybody knows your name. Där ska jag hänga med ovan nämnda vänner.
• Boende nära ovanstående hak, så man slipper åka tunnelbana i en halvtimme för att komma dit och hem.

Räcker det säger du? Okej, det får vara nog för den här gången, jag måste ändå åka till Coop och handla glass nu.

Jag kom hem från jobbet idag, och där står en stor bukett bud-blommor. Från Logica, min nya arbetsgivare, med ett kort där det stod att jag är varmt välkommen. Jag höll på att smälla av. Dom vet hur dom ska få en att känna sig uppskattad. Vanligtvis tycker annars svenska arbetsgivare att dom gör sina anställda en tjänst genom att låta dom få jobba där, utan en tanke på att företaget inte finns utan sina anställda. Dom har mycket att lära…

Jag har mängder av böcker som ligger på hög, och jag har valt ut några jag måste läsa innan jag får köpa fler. Ämnet aktualiseras eftersom jag MÅSTE köpa Imperial Bedrooms, och det snart, så det är bara att dyka ner i boktraven. De här ska alltså avverkas innan jag får inhandla herr Ellis nya verk.

• White Line Fever
• Ingen tar skit i de lättkränktas land
• Gängkrig 145
• Love is a mix tape
• Andra världskriget (ja alltså, den heter så, och ja, det är en ren faktabok, vi som inte är inkapabla läser såna ibland)

Nu väser Anna något, så nu får ni inte veta resten av listan. Det är tydligen bråttom. Väldigt bråttom. Hennes piratnedladdade tv-avsnitt slutade funka.

Måndag på jobbet. Efter att ha spenderat förmiddagen ute hos kund sitter jag på kontoret i Nacka Strand och läser igenom en massa dokument. Jag har läst igenom två stycken på 80 sidor, och precis fått mina misstankar om att dom är ord för ord identiska bekräftade genom ett jämförelseprogram. Oh well.

Det är 25 grader ute, kollegorna snackar om att spela golf, och en finlandsfärja stävade precis förbi utanför fönstret. Jag vill ha en egen båt, en träsnipa med 4 kojplatser, som jag kan ta ut i skärgården. I väntan på den funderar jag på att dra ihop ett par kompisar och sticka till Finland på ett dygn eller två. Nu menar jag alltså inte nödvändigtvis att vi ska gå i land, men en kryssning. Ja, jag vet, det är svennigt, trashigt och fan vet vad, men det är jävligt kul. Dessutom känns det som jag behöver sticka från vardagen ett par dagar och rensa skallen genom att helt enkelt förgasa innehållet. Jag tror bestämt jag ska ringa Pelle och någon mer och se om dom ska med någon helg i nära framtid, så får jag hitta på någon lämplig muta till Anna Klara sen.

Golf har jag funderat på att prova, men jag vet inte. Visst vore det skönt att ha någon sysselsättning där man kommer ut mycket och så, men det tar nog lite väl mycket tid när jag fortfarande har ett litet barn hemma. Ja alltså, annars kunde man ju åstadkomma samma resultat som på kryssningen genom att ställa sig på rangen och vänta på en boll, menar jag.

Nåväl, nu ska jag återgå till att läsa processanvändningsfall och fundera på om jag ser tillräckligt bra ut i håret för att gå och ta en bild för passerkortet. Det lutar åt “nej” till det. Jag skulle klippt mig när jag hade tiden…

Körde med Anna Klara till Örebro, packade i våra saker i bilen, körde tillbaka, utan pauser. Mindre angenämt måste jag säga, trots att jag och lilla frun valt tre skivor var att sätta i CD-växlaren. Nåja, jag fick iallafall chansen att sitta ner och prata lite strunt med grannarna nere vid kröken, och dom kommer jag sakna nästan lika mycket som huset i sig.

Resultatet av husdealen? En pappa mindre, MÅNGA tusenlappar puts väck (fler än tio, färre än tjugo), en stämskruv trasig på gitarren. Minnen av en brunn, platta knän, väletablerad email-adress borta (tvåtusentalets motsvarighet till “ah durå!!”; ta bort någons mailadress), ett hat mot E18.

Den här sommaren skulle bli den bästa någonsin, men istället blev det en som lätt ligger på topp-3 bland de sämsta. Den kan mycket väl ligga högst upp, men för att vara säker måste jag göra en djupdykning bland minnena, och det känner jag mig inte riktigt redo för. Vid närmare eftertanke tror jag inte att jag tänker ge mig på det utan professionell hjälp nära till hands, så att säga.

Jag har börjat nytt jobb idag. Senior systemarkitekt på ett världsledande företag, och det är ju skönt, så har jag något att sysselsätta mig med. Imogen sover över hos mormor i natt, och i morgon skeppar vi över Kitty dit också, så vi kan åka och hämta hem våra saker. Det skulle ha blivit så bra, med ny dator, ny tv, nya sängar och en stor dos omtanke, men inte ens det kunde jag få ha. Nej, ska jag bidra med något ska det verkligen vara i form av bidrag. Bara ge, aldrig få, det är så det alltid har funkat, och det är så det alltid kommer vara. Helst ska jag inte finnas som annat än en spelpjäs, eller något annat man kan bestämma över, och får jag för mig att jag är något annat än en undersåte ska jag genast plattas till och sättas på plats, med ett “Inte konstigt att du ser ut som du gör när du äter sådär” (föraktfullt tonfall till en räddhågsen sjuåring) eller ett “Jag tänker inte betala för kläder åt dig, du kostar så jävla mycket ändå” när man som försynt femteklassare undrar om man kan få något annat än kollegans barns (dotter och son) avlagda och urblekta kläder.

Det kanske låter som småsaker, men det finns så mycket mer som jag avstår från att skriva om på grund av någon slags lojalitet (ja, jag känner fortfarande lojalitet, jag kan inte ändra på den jag är, och jag har faktiskt ingen lust heller), och efter trettio år av det fick jag nog och sa “no more”. Jag tänkte skriva “så slutade jag hoppas på att han skulle ändra sig”, men det skulle vara lögn. Jag hyser fortfarande någon fåfäng förhoppning om att saker och ting ska ändras, och jag vet inte om jag någonsin helt kommer lyckas stampa ut den sista lilla gnistan.

För ja, sån är jag, den borne optimisten, även om det känns som den egenskapen inte leder till annat än att man faller så mycket längre och hårdare när man väl gör det.