Ett varje dag

Måndag på jobbet. Efter att ha spenderat förmiddagen ute hos kund sitter jag på kontoret i Nacka Strand och läser igenom en massa dokument. Jag har läst igenom två stycken på 80 sidor, och precis fått mina misstankar om att dom är ord för ord identiska bekräftade genom ett jämförelseprogram. Oh well.

Det är 25 grader ute, kollegorna snackar om att spela golf, och en finlandsfärja stävade precis förbi utanför fönstret. Jag vill ha en egen båt, en träsnipa med 4 kojplatser, som jag kan ta ut i skärgården. I väntan på den funderar jag på att dra ihop ett par kompisar och sticka till Finland på ett dygn eller två. Nu menar jag alltså inte nödvändigtvis att vi ska gå i land, men en kryssning. Ja, jag vet, det är svennigt, trashigt och fan vet vad, men det är jävligt kul. Dessutom känns det som jag behöver sticka från vardagen ett par dagar och rensa skallen genom att helt enkelt förgasa innehållet. Jag tror bestämt jag ska ringa Pelle och någon mer och se om dom ska med någon helg i nära framtid, så får jag hitta på någon lämplig muta till Anna Klara sen.

Golf har jag funderat på att prova, men jag vet inte. Visst vore det skönt att ha någon sysselsättning där man kommer ut mycket och så, men det tar nog lite väl mycket tid när jag fortfarande har ett litet barn hemma. Ja alltså, annars kunde man ju åstadkomma samma resultat som på kryssningen genom att ställa sig på rangen och vänta på en boll, menar jag.

Nåväl, nu ska jag återgå till att läsa processanvändningsfall och fundera på om jag ser tillräckligt bra ut i håret för att gå och ta en bild för passerkortet. Det lutar åt “nej” till det. Jag skulle klippt mig när jag hade tiden…

Körde med Anna Klara till Örebro, packade i våra saker i bilen, körde tillbaka, utan pauser. Mindre angenämt måste jag säga, trots att jag och lilla frun valt tre skivor var att sätta i CD-växlaren. Nåja, jag fick iallafall chansen att sitta ner och prata lite strunt med grannarna nere vid kröken, och dom kommer jag sakna nästan lika mycket som huset i sig.

Resultatet av husdealen? En pappa mindre, MÅNGA tusenlappar puts väck (fler än tio, färre än tjugo), en stämskruv trasig på gitarren. Minnen av en brunn, platta knän, väletablerad email-adress borta (tvåtusentalets motsvarighet till “ah durå!!”; ta bort någons mailadress), ett hat mot E18.

Den här sommaren skulle bli den bästa någonsin, men istället blev det en som lätt ligger på topp-3 bland de sämsta. Den kan mycket väl ligga högst upp, men för att vara säker måste jag göra en djupdykning bland minnena, och det känner jag mig inte riktigt redo för. Vid närmare eftertanke tror jag inte att jag tänker ge mig på det utan professionell hjälp nära till hands, så att säga.

Jag har börjat nytt jobb idag. Senior systemarkitekt på ett världsledande företag, och det är ju skönt, så har jag något att sysselsätta mig med. Imogen sover över hos mormor i natt, och i morgon skeppar vi över Kitty dit också, så vi kan åka och hämta hem våra saker. Det skulle ha blivit så bra, med ny dator, ny tv, nya sängar och en stor dos omtanke, men inte ens det kunde jag få ha. Nej, ska jag bidra med något ska det verkligen vara i form av bidrag. Bara ge, aldrig få, det är så det alltid har funkat, och det är så det alltid kommer vara. Helst ska jag inte finnas som annat än en spelpjäs, eller något annat man kan bestämma över, och får jag för mig att jag är något annat än en undersåte ska jag genast plattas till och sättas på plats, med ett “Inte konstigt att du ser ut som du gör när du äter sådär” (föraktfullt tonfall till en räddhågsen sjuåring) eller ett “Jag tänker inte betala för kläder åt dig, du kostar så jävla mycket ändå” när man som försynt femteklassare undrar om man kan få något annat än kollegans barns (dotter och son) avlagda och urblekta kläder.

Det kanske låter som småsaker, men det finns så mycket mer som jag avstår från att skriva om på grund av någon slags lojalitet (ja, jag känner fortfarande lojalitet, jag kan inte ändra på den jag är, och jag har faktiskt ingen lust heller), och efter trettio år av det fick jag nog och sa “no more”. Jag tänkte skriva “så slutade jag hoppas på att han skulle ändra sig”, men det skulle vara lögn. Jag hyser fortfarande någon fåfäng förhoppning om att saker och ting ska ändras, och jag vet inte om jag någonsin helt kommer lyckas stampa ut den sista lilla gnistan.

För ja, sån är jag, den borne optimisten, även om det känns som den egenskapen inte leder till annat än att man faller så mycket längre och hårdare när man väl gör det.

Dom har sålt en Picasso-målning som heter något i stil med “Naken med bröst och gröna löv” för 800.000.000SEK.

Jag tänker mig att den ser ut ungefär så här.

När Kitty är sjuk är hon vanligtvis hur pigg som helst. Då kanske ni förstår hur sjuk hon är nu?

Åh nej! Några har lyckats hitta till mitt företags hemsida via Google. Det vore ju i vanliga fall skitbra, men nu är sidan bara full av placeholders, något jag tänkt göra något åt i flera månader nu. Men det blir ju aldrig av. Antingen är jag för trött eller så inser jag att jag helt enkelt är urusel på att skriva, och särskilt då den typen av text som hör hemma på den typen av sidor. Jag önskar att någon kunde skriva det åt mig, jag kan göra något annat i utbyte.

Om du skriver några sidor copy åt mig kan jag koda din hemsida, hosta din blogg eller hjälpa dig att bära något tungt. Vi byter grejer, vad sägs?

“We like the woman in the wheelchair, but we don’t want people to think being in a wheelchair makes her less feminine. You need to make her breasts larger.”

Det är kallt och vitt ute, och jag längtar tillbaka.

Det är snart maj igen…

Crap, det verkar som någon hann före med A4000. Annonsen är borttagen sedan någon timme tillbaka, och jag har inte hört något från annonsören. Alternativet nu är en på Tradera, med mus och tangentbord förvisso, och lite bättre, men mycket fulare… Ska jag ha den måste jag ju nästan ändå slänga ut en massa pengar på tangentbord och mus, då den blir ju lite dyrare än vad jag tänkt mig.

Nåja, jag har några dagar på mig att fundera på saken. Om inte herrn som annonserade på Blocket bestämde sig för att det var mig han skulle sälja till, men bara inte hunnit maila mig än. Heh…

Jag vill bara berätta att jag sitter som på nålar, då jag svarat på en annons om en Amiga 4000 för en överkomlig penning och väntar på att få veta om den finns kvar. A4000 var drömmen i tonåren; den var galet dyr och vansinnigt kraftfull. Den hade AGA och 68030-CPU, minimum 2Mb chip-minne och upp till 16Mb FAST-minne. Ojoj, tänk om jag kunde få en sådan! Jag måste på något sätt ordna fram ett tangentbord och en mus till den, och att använda ett standard PS/2-tangentbord är så klart inte att tänka på. Standarder var inte riktigt standarder på den tiden; Amiga och PC hade samma standard-kontakt, men använde helt olika protokoll. Men det är ett senare bekymmer!